2008-10-16

Om följande just inträffat vet bara en cyklist i gul reflexväst och en tjej som gav mig en konstig blick. Och jag då.

Åkte hem från jobbet fast besluten att jogga för första gången i modern tid. Jag började med att sätta på mig en passande och lagom ful utstyrsel. Taights, blå tröja och röd fleese(som regnskydd- vad annars?!). Gick sedan med raska och beslutsamma steg mot friluftsområdet kanske 500m från huset för att där "sätta igång". Har joggat max 200m när jag inser att mina benhinnor försöker ta sig ut ur kroppen eller ngot. De protesterar hur som helst och jag tänker 'skiiitsamma', slutar jogga går 100m och de känns lite bättre. Smart som jag är börjar jag då jogga igen- och efter 50m gör det så ont att jag nästan inte kan stå på benen. Försöker sträcka ut dem en liten stund- men det bränner forfarande ända nerifrån fästet.

Men det är nu det förnedrande börjar- att försöka ta sig hem. Det har vid dethär laget också börjat regna ganska kraftigt och jag inser att jag snart kommer se ut som en blöt hund. Det är OK om man joggar och samtidigt ser sportig ut, men INTE om man linkar och faktiskt känner sig som en blöt hund. Insåg ganska fort att det gjorde som allra ondast när jag gick i nedförbacke- och hela vägen hem är en nedförbacke. Så hur löser jag detta?
Jag gör nedförsbacken till en uppförsbacke. Börjar alltså promenera baklänges. Passerar en cyklist i gul reflexväst som står och stretchar. Testar att gå lite åt sidan, men det fungerar inte lika bra, så jag återgår till bakåt promenaden. Nästan hemma ser jag en tjej i otroligt snygga byxor som ger mig en äcklad blick.

Om detta förnedrande har skett är det ingen som vet.
Utom en jag, cyklisten och tjejen.


En liten uppföjning av T. L. Mellroth- historien. Vi började se på de fakta som fanns eller inte om att jag skulle heta Trine Lise. Kom fram till att det faktiskt inte fanns några fakta om att hyresvärdinnan trodde att jag hette det. Däremot finns det en liten lapp som Bella satt upp på brevlådan där hon målat en bild av mig och skrivit "Tant Lise Mellroth"- eftersom vi de första dagarna här kallade varandra för farmor och mormor. Här om dagen kom så ett brev från posten om att "Tant Lise Mellroth" är registrarad som boende på den här adressen. Jag är stolt.


/ Lise